Lyssna från tidpunkt:
I Kulturnytts sommarserie ”Avgörande ögonblick i kulturvärlden” berättar Mattias Berg om när Svenska Akademien 1949 inte kunde enas om en Nobelpristagare i litteratur.
”Nu är jag trettio år, min mörka tinning har dödens askfärg redan kommit åt
Tårarnas bitterhet, som blev min vinning, droppar sitt salta nattregn i min gråt.”
Så här låter den chilenska författaren Gabriela Mistrals poesi. Hon debuterade med samlingen ”Dödens sonetter” och får 1945 det första Nobelpriset i litteratur efter kriget.
Och allting tycks nu förändrat i skuggan av Förintelsen och Bomben. Ställt under stark existentiell vånda, tvivel och tvekan.
Vad är en människa? undrar författaren Primo Levi. Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari, säger den tyske filosofen Theodor Adorno 1949.
Den 3 november samma år, 1949, kommer också nyheten i Ekot.
”I år utdelas inget Nobelpris i litteratur. Och motiveringen är i all korthet den att ingen av årets kandidater har kunnat samla den absoluta majoritet som enligt stadgarna fordras för att priset ska utdelas. Tills vidare står alltså två litteraturpris till Akademiens förfogande nästa år. Åren 1918 och 1935 vidtogs samma åtgärd på samma grunder.”
Det har alltså hänt förr att Svenska Akademien inte lyckats ena sig om en Nobelpristagare i litteratur, säger ständige sekretaren Anders Österling. Ändå ser litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder nyheten som ett symptom på det här förändrade läget.
”Tänk om den nya tiden, och dess överväldigande mångfald av böcker och författarnamn, skulle ha gjort det svårare än förr att peka på de verkligt stora, de icke omstridda litterära namnen. Till denna yttre omständighet att överblicka och välja kommer så en annan, som kanske hänger ihop med världsläget i en annan bemärkelse. Det man brukar kalla tidens oro. De moraliska och politiska brytningarna alltså”, säger Erik Hjalmar Linder.
Och kanske kan man se Svenska Akademiens historiska beslut 1949 som ett slags avgörande ögonblick. Att man inte längre kan vara lika säker på att man har överblick. En symbolisk och faktisk kontrollförlust.
Men fortfarande tycks Akademien mest se vita västerländska män. Till exempel den amerikanske författaren William Faulkner – som till slut blir den som får 1949 års Nobelpris, ett år i efterskott.
Faulkner säger att hans riktiga yrke är bonde och att han skriver för nöjes skull.
”Ser du då dig som själv som en duktig bonde?”, frågar intervjuaren i Ekot vid utdelningen av priset 1950.
”Nja, inte lika bra bonde som författare – eftersom jag ju inte fått något Nobelpris för mitt lantbruk”, svarar Faulkner.
Och ännu är det långt till en varaktig förändring av värdeskalor och hierarkier. Efter Gabriela Mistral kommer det till exempel att dröja över 20 år tills nästa kvinna får Nobelpriset i litteratur – den tysk-svenska författaren Nelly Sachs 1966.
Men kanske är ändå Akademiens oenighet 1949 ett första litet frö av den nya tiden. Av fruktbart tvivel över vad som faktiskt är värt någonting i längden.
På det invanda kvalitetsbegreppets egen kvalitet.
Mattias Berg
mattias.berg@sr.se
Gabriela Mistrals dikt lästes av Märta Ekström.